Ingen "nakenchock" eller annan löpsedelsrubrik, men likväl paparazzi.
Går på stan, är på väg till ett fik, har handlat ljus, går på en gågata, möter en kille med en systemkamera runt halsen, suktar och önskar att jag också hade en, fortsätter gå framåt, hör ett klick och ser i ögonvrån hur killen har vinklat kameran uppåt - mot mig.
Han tog ett kort. På mig. Bara sådär. Det var dagens lustigaste händelse, tänkte jag, åkte tillbaka till stugan några timmar senare och tänder ljusen som jag köpt. Då går brandlarmet.
Men fotograferande? Jaha. Jag kanske är omedvetet känd. Killen kanske blir rik.
Ja, inte för att vara högfärdig eller något, men ni skulle sett mig i mina ungdoms dagar när jag var aktris på stora scenen i musiksalen på min låg- och mellanstadieskola. Med vilken bravur jag fångade publiken utklädd till cirkusdirektör! Och publikens stående ovationer (det var lite ont om sittplatser) sedan ska man inte tala om.
Eller det kanske var mina tidigare sångframträden, hur jag på julaftons morgon en gång för länge sedan fyllde kyrkan med min kraftfulla och ack, så klara ton. Eller den gången i församlinghemmet när en väninna och jag framförde en mycket uppskattad och kritikerrosad tolkning av "Bä, bä vita lamm" där jag också fick nyttja mina skådespelartalanger för att tolka lammets desperation i sin önskan att skänka såväl söndagskjolar som strumpor åt diverse familjemedlemmar.
Eller så blandade killen bara ihop mig och och mitt utseendes slående likhet med Angelina Jolie, Audrey Hepburn, Keira Knightley eller Julia Roberts. Ni vet hur det är.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar